Delaktighetsmodellen

Delaktighetsmodellen har tagits fram för att skapa en kreativ och fungerande dialog mellan parter som har olika makt och inflytande över de frågor som tas upp, och kan användas i många sammanhang. Den har t.ex. använts mellan lärare och elever, mellan chefer och anställda, mellan brukare och politiker och mellan skilda grupperingar i föreningslivet. Modellen används i stor utsträckning inom funktionshinderområdet (LSS och Sol) och inom Äldreomsorgen.  

Praktiken visar att möten, s k delaktighetsslingor, gör dialogen effektiv, vänlig och konfliktfri. Delaktighetsmodellen har fått nationell genomslagskraft sedan den utvecklades 2007. Bakom modellidén står det skånska utbildarteamet Ann-Christine Gullacksen och RoseMarie Hejdedal. De har i dagsläget utbildat 350 Vägledare i Skåne och ett 50-tal i angränsande län samt ca 90 kursledare som i sin tur utbildar Vägledare i övriga Sverige. Även brukare har fått utbildning till att vara Vägledare. Därigenom skapas en grund för brukarinitierad delaktighet och brukarinflytande. Kvalitetsutvecklingen på den enskilda verksamheten stärks liksom den evidensbaserade praktiken säkras. Modellen gynnar på så sätt funktionshinderområdets alla samhällsnivåer.  

Vi ställde några frågor till Ann-Christine Gullacksen och RoseMarie Hejdedal kring deras modell. 

Vad innebär Delaktighetsmodellen? 

Dialog mellan parterna sker genom s k delaktighetsslingor som leds av särskilt utbildade Vägledare. En slinga utgår från ett angeläget tema som man valt. Den inleds av att brukare får formulera sina egna behov, önskemål och synpunkter, s k stafettfrågor, i gruppsamtal med andra brukare. Stafettfrågorna förmedlas sedan av Vägledarna till den personalgrupp som brukarna möter i sin vardag. Denna grupp diskuterar temat, brukarnas stafettfrågor samt formulerar sina egna tillbaka till brukargruppen. Till sist sammanslås de båda grupperna i ett möte för att samtala kring stafettfrågorna. Man enas kring hur man går vidare med de förslag som kommit fram och vem som ska delta i detta arbete. Efter några månader möts alla igen för att värdera hur förslagen tagits om hand.  

Vägledarna upptäckte mycket snart, att de själva förändrades positivt genom dessa samtal och att de i sitt dagliga arbete kunde hantera brukarnas självbestämmande och delaktighet på ett nytt och framgångsrikt sätt. Speciellt för DMO och särskilt verksamt är att dialogerna leds av Vägledare som kommer ”utifrån” och inte har vardaglig kontakt med någon av parterna.  Samtalsordningen har visat sig kunna ge respektfulla och kreativa möten som ger positiva intryck både hos personer och verksamhet. 

Vilken samhällsutmaning vill Delaktighetsmodellen lösa? 

DMO har möjligheter att stimulera enskilda medborgare som inte har vana vid eller upplever andra hinder för att göra sin röst hörd i smått och stort. För personer som mottar stöd, service och omsorg från samhället är det idag varken självklart eller enkelt att bli hörd och sedd. Många får stöd genom sina egna organisationer, anhöriga eller gode män, men det finns en stor vinst med att den enskilde själv får uppleva att kunna påverka och utforma sin livssituation.  Vi ser DMO som ett sätt att göra brukare medvetna om sin rätt att vara delaktiga, bli informerade och kunna uppleva att de får bestämma själva över sina liv. Det handlar om att få möjlighet till rättigheter som lyfts fram i Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och intentioner i lagar som Lagen om stöd och service (LSS) och Socialtjänstlagen (Sol).  

Hur fick ni idén? Vem kom på den? 

Det började med att vi tillsammans med personal inom funktionshinderområdet diskuterade empowerment och brukares möjligheter att bli delaktiga i att påverka sin omgivning. Det framkom att personalen upplevde att det var svårt att få veta vad den enskilde brukaren innerst inne ville, tyckte om, var bra eller dåligt osv. De insåg att det fanns en tendens hos många att hålla med och inte våga framföra sin önskan. Det blev starten till att finna en dialogform mellan brukare (med den svaga rösten) och personalen (med den starkare rösten) där båda parter både kunde höras och respekteras.  

Hur är den finansierad? 

Det är kommun eller motsvarande som står för kostnaderna för att utbilda Vägledare och att implementera arbetssättet.  Modellen är på så sätt relativt billig och kan inlemmas i ordinarier verksamhet.  

För slingor som genomförs utanför omsorgsverksamheter och därför har ett mer riktat tema avgränsat till en aktualitet, handlar det om kostnad för deltagarnas tid i träffarna samt att engagera ett Vägledarpar som ska ha sin ersättning. Dessa kostnader står beställaren för.  

Vilka hinder/svårigheter har ni mött på vägen? 

Det är framförallt praktiska frågor som att få ihop tider för träffarna som passar alla, där personalens schemaläggning ibland kan ge svårigheter genom att vara oflexibla. Något som också kan bli ett hinder är när nya chefer tillträder, eftersom det är de som i dessa miljöer bär ansvaret för implementering och vidmakthållandet av DMO.  

Vad är ni stolta över i verksamheten? 

Den positiva feedback som deltagare i slingorna ger har varit överväldigande. Personalen noterar framsteg hos många brukare som deltar genom att de i olika sammanhang framträder mer, framför sina tankar, är mer deltagande i det som händer osv. Ett gott betyg på modellen är att den spritts inom omsorgsverksamheter över hela landet.