Socialt kapital, upphandling och partnerskap

Christoph Lukkerz från NÄTVERKET – Idéburen Sektor Skåne pratade under Social Innovation Skånes lärkonferens om vikten av att värdesätta och kombinera glöden från samhällsentreprenörer med byråkratiskt policy-arbete för att kunna främja social innovation i vårt samhälle.

LÄRKONFERENS 2017: – Vi har en otrolig glöd och engagemang i Sverige. När flyktingkrisen bröt ut så var engagemanget jättestort, men är filtar och mackor det viktigaste för en person som precis kommit hit? Och efter ett tag så har man ”sprungit ihjäl sig” och vad händer då? Man vill så väl, men det man gör, gör det verkligen skillnad?

– Å andra sidan har vi det byråkratiska. Det är policy och ”Det här har vi inga regler för, vi måste göra en utredning.” Det är alltid ett möte till, en utredning som ska tillsättas för att se vad vi kan göra. Det blir mycket snack, men inget händer.

Problemet, menar Christoph, är att dessa sidor inte möts. Antingen begraver man sig i pappershögar och teorier, eller så ”springer man ihjäl sig”. Christoph menar att man måste respektera att båda sidor behövs, och att de behövs tillsammans. Därför behövs inte bara nya metoder, utan också nya sätt att tänka.

– Ofta när vi jobbar med projekt idag så tänker vi ”här finns ett behov – hur kan man lösa det?” men vi glömmer bort alla möjligheter som finns utöver det. Vi bör inte bara försöka ta bort alla utmaningar, utan också förstärka möjligheter som finns.

Det Öppna Skåne

Den regionala utvecklingsstrategin, Det Öppna Skåne 2030 som togs fram i samverkan av representanter från alla sektorer är något som Social Innovation Skåne följer. Christoph menar att det är ett modigt dokument, där de fem första sidorna beskriver Skånes utmaningar och är enligt Christoph ”en ganska dyster läsning”. Tidigare strategier som regionen och andra aktörer tagit fram har alltid hyllat Skåne som en region i världsklass.

– Att som offentlig aktör våga säga ”vi har problem, vi har rejäla utmaningar” är modigt. Efter fem sidor av dyster läsning, så kommer ”Vad gör vi nu?”. Det Öppna Skåne 2030 är den ärligaste bilden av verkligheten jag sett på länge, och det är viktigt. Ska man göra skillnad måste man utgå från hur verkligheten ser ut, inte så man önskar att den ska vara.

Problemet med BNP

En av de faktorer som kan ge en missvisande bild av verkligheten är enligt Christoph att titta på bruttonationalprodukt (BNP). BNP är det mått man idag använder för att mäta ett lands välmående genom att titta på den ekonomiska tillväxten.

– BNP är summan av alla varor och tjänster som sålts. Vilket är ett problematiskt mått. Börjar det brinna i en bil – polisen tillkallas, ambulans, brandkår. Försäkringsbolaget kanske kopplas in. Allt detta är varor och tjänster, vilket gör att bilbränder får BNP att gå upp. Tittar man vilka typer av tjänster som går upp så kanske det ger en bättre bild, men att man fortfarande mäter ett lands välmående med BNP är konstigt. Vad har vi för omsättning av sociala kapitalet? Det ideella engagemanget, som aldrig räkans in i bokslut, i BNP och liknande.

Det ideella organiserade engagemanget bland vuxna i Skåne motsvarar 90 miljoner ideella timmar per år. Skulle det räknas om till heltidstjänster skulle det motsvara 50 000 heltidsårsarbeten, enligt Christoph. Var finns dessa siffror? Var räknas det sociala kapitalet? Christoph citerar Robert F. Kennedy, ”Vi mäter allt i livet, utan det som är värt att leva”, och listar saker som hälsa, glädje, gemenskap, bildning, fred, lycka, mening – socialt kapital. Utan socialt kapital finns det inga förutsättningar för att utveckla det ekonomiska kapitalet, menar Christoph.

Vikten av idéburna organisationer och ideella föreningar

Det nätverk och tänk man får som en del av en idéburen organisation eller ideell förening är ovärderligt, menar Christoph. Han nämner Gnosjöandan, där gemenskapen i frikyrkorna, idrottsrörelsen och nykterhetsrörelsen har spridit sig till samhällsnytta.

– När man är med i en ideell förening så har man ett gemensamt intresse, man engagerar sig i en fråga. Men man bryr sig också om varandra och knyter kontakter. Man gör något. Så när man då hamnar i en utsatt situation, som i Gnosjö eller Röstånga som vi hörde om tidigare, så undrar någon ”kan vi göra något?”. Ja, man gör ju en massa i idrottsföreningen, varför skulle man inte kunna driva något annat också då?

Ett annat exempel Christoph tar upp är en av våra högaktuella samhällsutmaningar – integrationen av nyanlända på arbetsmarknaden. Kan man ha aktivitet i förening som en del av etableringsplanen?

– Då säger Arbetsförmedlingen att det bara får vara föreningar som har något med yrket som personen ska jobba med att göra, har jobbat tidigare med eller vill jobba med i framtiden. Så varför ska en biomedicintekniker göra något i en gårdsförening och vara med på deras skördefest? Det hör väl inte ihop? Vi diskuterade det i flera år och vi bad ”låt oss testa det och se vad som händer!”.

Christoph menar att det finns många fördelar med ideellt engagemang. Främst att de får göra något utanför skolan, men också språkträna och framför allt skapa personliga nätverk.

– Sverige är inte ett land att nätverka i. Det enda sättet är i organiserade former. Att träffa folk som kan gå i god för mig – ”jag var med i en organisering av en skördefest där jag träffat folk som kan berätta att jag kan teamworka.”

Hur får vi med socialt kapital i upphandling?

I Sverige satsas ca 1 000 miljarder på offentlig upphandling – en enorm pengapåse som är separerad från samhällsutmaningar, menar Christoph.

– Här har du en pengapåse – köp något. Bäst är billigt. Men kan vi göra något mer, samtidigt som vi köper? Det är märkligt att man inte tänker så i Sverige.

Christoph menar att vi måste börja ställa mer krav på vad vi upphandlar, för att kunna främja social innovation. Till exempel att företaget ska anställa människor som står långt ifrån arbetsmarknaden eller med varierande funktionsförmågor.

– Sätt det som krav. Vill man ha uppdraget så får man göra det. Och det är legitimt. Vi som pratar med beslutsfattare måste trycka på det. Vi måste påverka från en policy-nivå också. Jag vill att alla vi här idag går härifrån och är ambassadörer för en innovativ upphandling

Medan det numera står i den Nationella upphandlingsstrategin att offentlig upphandling ska inte bara användas för att köpa in saker och tjänster, utan det ska också användas som ett strategiskt verktyg, så menar Christoph kan ingenting göras om det bara kommer från ett håll.

– Jag blir glad för sådana här strategier men förändring kommer inte att ske av sig själv. I slutändan är det en inköpschef som sätter agendan. Det finns otroliga möjligheter, men då krävs det av den som är ansvarig för inköpen har ett öppet sinne. Och på andra sidan, som aktör, att man också efterfrågar och trycker på.

Christoph uppmanar till att tänka till vad man själv gör och kan göra i sin egen organisation – om det ska beställas catering för frukost, lunch, middag, måste vi då upphandla ett företag, som är billigast och står för allt? Var lägger vi våra möten? Få vår mat ifrån? Var handlar vi våra talarpresenter?

– Region Skåne exempelvis har gått före och använt sig av en ”upphandlingstvättmaskin” där alla onödiga krav tvättas bort för att göra det enklare för små aktörer att delta i upphandlingen. De har också delat upp upphandling i mindre bitar för att öka mångfalden av leverantörer och satt ett fast pris och ställt frågan ”vad kan ni leverera för detta pris?”.

Men vi kan även öppna upp för nya aktörer – kanske är det en organisation som vill börja med catering men inte gjort det än. Säg ”testa på oss!” Vi har möte varje måndag en gång i veckan och behöver mat. Vi kan ge återkoppling, ni blir inte av med något om det blir fel. Att vi själva blir testbäddar för folk som vill gå vidare.

Text: Helen Luu

LÄS MER: Partnerskap som skapar sociala innovationer

Christoph Lukkerz presentation
Läs allt om Lärkonferensen 2017