Lärkonferensen – vad tar vi med oss? 

Som avslutning på två inspirerande dagar kallades Max Parknäs (Vinnova), Åsa Krug (Radix Kompetens), Roger Filipsson (Coompanion Nord) och Anna-Karin Berglund (SKL) upp för att delge sig av sina reflektioner kring lärkonferensen och vilka lärdomar de tar med sig tillbaka till sina organisationer.

LÄRKONFERENS 2017: – Samverkan, samverkan, samverkan är nyckeln, sa Max Parknäs från Vinnova. Det ligger Vinnova varmt om hjärtat, då det är något också vi tror främjar innovation.

Han reflekterade kring Vinnovas roll gentemot samhällsentreprenörer – hur tidigt i processen bör de två parterna träffas? Flera under konferensen talade om att den idéburna sektorn börjar tappar sin glöd för man vill passa in i det offentliga finansieringssystemet.

– Vad händer när en finansiär som Vinnova går in i ett rum samtidigt som en samhällsentreprenör eller någon som har en social innovation, hur påverkar det kreativiteten? Å ena sidan så tycker jag det var bra som det sades igår om att utmana ledarskapsbegreppet och skaffa systemförståelse. Det kanske stärker innovation. Men det kanske finns en risk med att man sätter in sådana tråkmånsar som oss med någon som har jättebra idéer och så säger vi ”nej, nej, nej, det går inte, det har vi testat massor av gånger”.

Hur vi designar labbmiljöer för att kunna främja både mötet och den kreativitet som den idéburna sektorn är känt för är därför något som Max Parknäs menar är spännande.

– Om det ska spridas så kanske man behöver visa upp sociala fördelar, och om de behöver ekonomiseras för att somliga aktörer ska förstå så kanske man får göra det.

Avslutningsvis lyfte Max Parknäs också vikten av att ha röster från alla sektorer representerade under lärkonferensen. Han riktade särskild betoning på näringslivet, som ofta saknas i sammanhang som dessa – något som Åsa Krug från Radix Kompetens höll med om.

– En sak som jag tycker varit intressant är tanken kring labb, sa hon. Att vi måste mötas, alla sektorer, den offentliga sektorn, akademin, näringslivet och den idéburna sektorn och komma fram till hur kan vi tillsammans lösa de samhällsproblem vi har. Samverkan är svårt, det känner vi av jättemycket. Vi har många idéer, många andra privata företag kommer till oss och säger ”kan vi inte göra detta och detta” Nej, det går tyvärr inte. För vi sitter någonstans i någon flaskhals och kommer inte igenom.

Labbmiljöer hade varit en bra början till att starta diskussioner mellan de som sitter på möjligheten att hjälpa och de som behöver hjälp, och på så sätt hjälpa människor som står långt ifrån arbetsmarknaden att hitta rätt jobb, menar Åsa. Hon lyfte även Manpower som ett bra exempel från näringslivet som har förstått hur viktigt CSR är och vill se mer representation från näringslivet inom social innovation.

– Jag skulle jättegärna vilja se mer samarbete mellan oss allihopa. Hur kan vi få fler företag hit? Det skulle bli jättespännande diskussioner, tror jag. Vi får hitta ett bra sätt att locka dem, så alla kommer till Social Innovation Summit i november. Det hade varit jättespännande. Det hade nog hänt grejer. Vi behövs allihopa, ingen av oss kan göra något själv.

Roger Filipsson från Coompanion Nord lyfte ett antal punkter med lärdomar som han tog med sig. Bland annat ifrågasatte han ifall vi kan hitta nya lösningar om vi har befintliga strukturer, eller om vi behöver ett fritt spelrum där vi kan labba och låta saker hända, oberoende av systemet.

– Vi behöver korspollineras lite mer, som naturen gör. Fler nya arter. Tror det är det som behövs – lite nya arter och lite evolution i systemet. Naturen har förmågan att ”evolutionera”, men människan sitter ibland fast i strukturer. Vi behöver lite mer ”bees and trees”.

– Innovation sker i glappet i systemet. Det gäller att mobilisera både socialt och ekonomiskt. Där inte någon tar ansvar, där kliver social innovation in och löser problemet. Jag menar, Röstånga – I love it.

Avslutningsvis nämnde Roger Filipsson Arena Social Innovation i Västerbotten, som tillsammans med Coompanion Nord kommer ta fram ett ”digitalt showroom” för sociala innovationer, och uppmanade alla att hålla ögonen öppna för det. Samt Social Innovation i Nord, som du kan läsa mer om här.

Anna-Karin Berglund från SKL avslutade med att visa en bild på ”two loops”, en teori om förändring som hon menade passade in även på innovationsprocesser.

– Innovatörerna börjar uppstå någonstans i de gamla strukturerna, i det gamla systemet. De är oftast ganska isolerade och försöker hitta begrepp som ska svara på det nya man kommit på. En bit senare så hittar man kompisar, börjar bygga nätverk, koppla ihop sig. Sakta men säkert så bygger man ett community och en ny praktik. Det håller på att hända i Region Skåne. Ganska häftigt att se det hända.

Anna-Karin Berglund menar att hon och SKL företräder det gamla. De har byggt upp det gamla systemet och vårdar, förvaltar och investerar i det. Och sen börjar man se de nya innovatörerna.

– Vad gör man i det läget, som offentlig, som förvaltare? Ska man låta allting krascha? Vad gör man med alla människor man investerat massor med resurser och med tid och utbildning på att bära det gamla systemet. Vad gör man med dom?

Vi behöver en typ av hospice, menar Anna-Karin. En typ av brobyggare från det gamla till det nya. Hon menar att den offentliga sektorn spelar en viktig roll i övergången, annars blir de motståndare och förhindrar innovation.

– Vi behöver bygga broar så man inte behöver göra om hela resan, för det har ju innovatörerna redan gjort. Vi behöver hjälpa många människor och delar över till det nya.

Text: Helen Luu


Läs allt om Lärkonferensen 2017